I början av 2011 gick vi vår första kurs ute på hundudden, som var fortsättningsettan. Jag fick otroligt mycket hjälp med detaljer, och i mars ställde vi upp i vår första tävling.
Den tävlingen uppfyllde målet med att bli klar med ettan, men just då var jag inte nöjd med resultatet (vilket jag ångrar nu, att jag blev på så bittert humör över). Den dagen var en katastrof i planeringen. Uppropet var klockan tio, och jag var där klockan nio för att gå runt med Freja, och vänja henne med miljön. Men tävlingen drog ut på tiden, och platsliggningen började ungefär vid tolv. Jag hade Freja ute under hela tiden, för jag hade ingen som helst tävlingserfarenhet, och var rädd för att jag helt plötsligt skulle missa någonting. Jag blev vald som nummer tolv i ledet, med andra ord sist. Så vid halv två fick vi äntligen köra vårt program, och Freja var alldeles slut. Jag glömde bort alla mina förberedelser, och var så nervös att jag ville börja gråta. Men som tur var har man en stöttande pojkvän, som sparkade ut mig på tävlingsplan. Haha, Freja undrade nog vem hon gick ut på plan med, inte den matten hon brukar träna med i varje fall... Men som sagt vi fick vårt första-pris, och ettan kunde vi lägga bakom oss.
Cirka en månad (slutet av april) efter den tävlingen började Freja löpa, lagom till att vi började en ny kurs på hundudden.. Nu var det dags att börja ta tag i de nya momenten i tvåan. Parallellt hade jag även anmält mig till en kurs i bollvallning. Det var ganska kul som omväxling, men ingenting jag fastnade för, så kursen i tvåan låg helt klart i fokus. Vi fick även nu lära oss massa nyttigt, och samtidigt som vi lärde oss nya moment, lärde jag mig desto mer om bra grundträning. Hur Freja och jag funkar som team, och att jag fortfarande var aningen för stel, än att bara ha sjukt kul under träningen. Jag fick släppa ännu mer på min detalj-noja, och bara släppa loss med Freja, och låta henne få uttrycka sig mer.
Efter löpet blev hon tyvärr jättekonstig, har fortfarande inte listat ut vad som hände, och det tog lång tid innan vi kom tillbaka. Problemet var att hon kom tillbaka med leksaken som om någonting gjorde ont eller som om hon hade extremt mycket skuldkänslor. Hände det, fick man inte igång henne igen. Hon blev totalt sänkt. Men inte gav jag upp för det, utan då lärde jag mig, att kampade jag med henne på hennes nivå, med min mun, blev hon återigen taggad. Så höll vi på ett ganska bra tag, och tillsist kunde jag börja kasta och kampa som vanligt med henne igen.
 |
Ja, herregud, vad gör man inte för sin hund. Idag har jag byggt upp en bra kamplust, så skulle jag göra så där idag, skulle jag antagligen få tänderna utdragna.
Efter hennes svacka hade släppt, kunde vi äntligen få igång lite kvalitetsträning igen. Det blev rätt mycket agility under sommaren också, men självklart mest lydnad ^^. Debuten i tvåan blev i september, och det på grund av att jag var enormt tävlingssugen. Jag visste att varken rutan eller hoppet satt, och jag hade bara gjort en hel apportering en gång. Jag hade heller aldrig testat att kedja ihop alla momenten överhuvudtaget. Inkallningen var också en ren chansning, då jag bara tränat ställanden, men aldrig berättat för henne hur fortsättningen var :p. Men den tävlingen blev en positiv överraskning. Platsliggningen gick strålande, och vi fick bra poäng på allt förrutom just rutan och hoppet som vi nollade. Därmed blev det ett trejde pris, men jag var verkligen sjukt nöjd! Mest för att jag inte alls var nervös, utan njöt av tävlingen, och tyckte det var kul(!)
Precis fyra veckor senare ställde vi upp vår andra tävling i tvåan. Den gick ju tyvärr lite sisådär, och till den var jag betydligt mer nervös igen, vilket grundade sig i att jag hade förväntningar på den tävlingen. Men den gick verkligen helt åt pipsvängen, och jag tyckte inte det var värt att stanna och vänta på prisutdelningen. Felen var att jag råkade trampa på Freja i fria följet, och hon kom av sig rätt mycket (hon blir så lätt sänkt, när sånt händer). Ändå hämtade hon sig ganska snabbt. Läggandet gick bra, men rutan var en katastrof. Hon var spikrakt på väg mot den, men vek av mot vänster där hon upptäckte en doft... Jag blev totalt förstörd av det, just för att Freja har inte på en lång, LÅNG tid, visat oengagemang i vår träning. I apporteringen kom hon av sig i ingången (och tjuvade). I hoppet tyckte hon en samling spån såg ut som en target, och vek upp mot den, och fjärren gick inte heller bra. Så, som sagt, den gick jättedåligt, men å andra sidan fick jag känna på hur det kändes. Jag tror det är ganska nyttigt att misslyckas någon gång också!
Efter den tävlingen bestämde jag mig för att jag inte skulle ställa upp i någon mer tävling förrän tvåans moment sitter ordentligt.
Det blev agilitykurs, Niina-Svartberg-kurs och en kurs i trean på hösten. Jag är nöjd med alla de kurserna, och lärde mig väldigt mycket!
Även om jag inte hunnit med så mycket som jag tänkt det här året i tävlingsväg, har jag lärt mig extremt mycket om mig själv, och hur jag vill träna Freja. Vi har utvecklats väldigt mycket som team tycker jag, och nu känns det som om hon har exakt lika kul på träningen som jag har det. Det är ju en hobby jag valt åt henne och mig, och därmed vill jag att hon ska känna samma glädje som mig när vi tränar tillsammans. Jag är heller inte lika besatt kring framgång, och höga tävlingsambitioner på det sättet. Utan jag har släppt de tankarna, och fokuserar mer på nuet. Klart jag är lika noggrann med detaljer som förrut, men jag har en mer sund inställning, och jag låter saker och ting ta sin tid i träningen.
Jag hoppas 2012 ska bli ett bra år, med mycket rolig träning och förhoppningsvis även en debut i agility!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar